Peter Westphal

Den 24 maj 2003 avled Peter Westphal - svensk sjukhustandvårds fader och Grand Old Man.

Peter föddes i Berlin 1926 och utbildade sig där till tandläkare med en bred medicinsk bas. Efter en sejour i Västerbottens folktandvård blev han privatpraktiker i Sköndal. Han kom där i kontakt med epileptikersjukhuset på Stora Sköndal och fick därigenom inblick i hur tandvårdssituationen var för personer med funktionshinder. Detta blev startskottet för ett remarkabelt och osjälviskt engagemang, som kom att följa Peter hela hans liv.

Peter insåg att tandvården borde intressera sig även för de speciella tandvårdsbehov som personer med funktionshinder kan ha. Han började därför tidigt att utveckla sin idé om en svensk sjukhustandvård. Redan 1974 uppvaktade han Landstingsförbundet, Socialdepartementet, Socialstyrelsen, Riksförsäkringsverket och Tandläkarförbundet. Han pläderade bl a för att tjänstebeteckningen för de sk särtandläkarna och anstaltstandläkarna borde vara sjukhustandläkare, att en enhetlig utbildning borde utformas för sjukhustandläkare och att varje landsting borde ha en egen främste företrädare för sjukhustandvården. Detta resulterade i en utredning "Patienter med särskilda tandvårdsbehov" 1976 som var ett samarbete mellan Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen.
Peter nöjde sig naturligtvis inte med detta utan fortsatte att besöka departement och andra myndigheter, vilket fick till följd en ny utredning som regeringen uppdrog till Socialstyrelsen att utföra med Peter som sekreterare: STOIA - Sjukhustandvårdens omfattning, inriktning och arbetsuppgifter.(DsS 1983:4)

På 60- och 70-talet anslöt sig många "särtandläkare" till Sveriges Sjukhustandläkarförening, som hade startat i början på 1940-talet. Föreningen kom emellertid att alltmer bli en specialistförening för oralkirurger, varför det uppkom ett behov av en särskild förening för oss. Föreningen delades därför 1975 i Svensk Oralkirurgisk förening och Svensk Sjukhustandläkarförening. Det var Peters förtjänst att detta skedde och att det skedde på ett så smidigt och bra sätt. Den 22 maj 1976 kunde Peter svinga ordförandeklubban för första gången i Svensk Sjukhustandläkarförening. Bland det första han gjorde var att starta Svensk Sjukhustandläkartidning och var dess redaktör och ansvarig utgivare under många år. Peter var ordförande till 1983 och i samband med hans avgång instiftades "Ingegerd och Peter Westphals fond för främjande av klinisk forskning inom sjukhustandvården".

Peters empati för personer med funktionshinder gjorde att han även engagerade sig internationellt och initierade 1974 bildningen av NFH - Nordisk Förening för Funktionshinder och Oral Hälsa - tillsammans med två andra eldsjälar Björn Russell i Danmark och Kari Storhaug i Norge. Även här blev det en tidning: NFH Bulletin.

Med denna nordiska plattform byggde Peter även upp IADH - the International Association for Disability and Oral Health. Han var President of the Association 1976 - 1978, Secretary/Treasurer 1982 - 1988 och Chairman of the Third International Congress i Stockholm 1976. Denna fantastiskt välordnade kongress med förhandlingarna i det gamla riksdagshuset och festbanketten i Blå Hallen i Stadshuset hade över 300 deltagare från 26 olika länder och blev en milstolpe för IADH genom att föreningen då officiellt konstituerades.

Den 1 februari 1978 tillträdde Peter en nyinrättad tjänst som institutionstandvårdschef i Stockholm, som omfattade ett fyrtiotal vårdenheter och där han även gjorde stora positiva insatser när hiv/aids problematiken kom. Denna tjänst uppehöll han till pensioneringen 1991.

När Sjukhustandläkarföreningen, NFH och IADH började fungera på egen hand fortsatte Peter att engagera sig i nya projekt. Nu blev det Indien, där han och hans hustru Ingegerd (fd övertandläkare i pedodonti på Eastman) startade ett arbete bland spetälska i Vikaradbad i Indiens delstat Andhra Pradesh - i början under semestrar och sedan som pensionärer. Alla kostnader i samband med detta betalade de ur egen ficka. En stiftelse "Ingegerd och Peter Westphals lepra-, hälso- och sjukvårdsprojekt i Indien" stödde dock senare deras verksamhet (1992-2001). Trots sviktande hälsa reste Peter och Ingegerd till Indien fram till för två år sedan och hjälpte till med bevattningssystem, plantering av träd och växter, men även med direkt tandläkarverksamhet.

Peter fick många tecken på uppskattning för sitt stora engagemang, sin idérikedom och kapacitet. Han blev hedersordförande i Svensk Sjukhustandläkarförening och hedersmedlem i NFH. Han erhöll kungens medalj i åttonde storleken och i Vikarabad i Indien fick han en väg uppkallad efter sig - "Dr Peter Westphal road".

Vi är många över hela världen som nu saknar en god vän och en entusiastisk mentor och våra tankar går till Ingegerd - han största supporter genom åren.

Vem är som ej vår Broder minns,
fastän hans skugga mer ej finns?
Fastän hans valthorn tystnat har,
är skogens genljud ändå kvar.
CM Bellman (om Fader Movitz)